Visuella visor
Visuella visor
Tiggarn skriker Niclas Abrahamsson
Låttexter EP:n "Fyra sånger"
Längre bortåt vägen
Du blev en fru och en mor,
Men du blev aldrig fri
Du vandra’ din väg
Nu är allt förbi
Du fick aldrig frid
innan du for
Vi möts längre bortåt vägen, mor
Tog på din finaste klänning
Sjöng en schlagerlåt
Sen börja’ du dansa
Jag tyckte du bar dig åt
Jag skämdes för dig,
men din kärlek var stor
Vi möts längre bortåt vägen, mor
Längre bortåt vägen
Längre bortåt vägen
Bortanför kröken finns något vi tror
En solig morgon med min syster och bror
Vi möts längre bortåt vägen, mor
Du sa att vi var det bästa
Som du nånsin gjort
Jag förstod inte då
Att det var så stort
Sen tystna’ TV:n och breven
Nu dansa’ Döden i dina skor
Vi möts längre bortåt vägen, mor
Längre bortåt vägen
Längre bortåt vägen
Bortanför kröken finns något vi tror
En solig morgon med min syster och bror
Vi möts längre bortåt vägen, mor
Fick tillbaka din cancer
Fick förändrad blick
Slut på sånger och danser
Smärtan kom och den gick
vi satt vid din bädd, mina syskon och jag
När månen drev en natt att gå mot dag
Du slöt dig om sorgen
Blicken vände du in
Du förseglade borgen
Blev barn igen, du var fin
din själ, den försvann
i ett andetag ut
Vi ses i ljuset där vid vägens slut
Längre bortåt vägen
Längre bortåt vägen
Längre bortåt vägen
Längre bortårs vägen
En solig morgon med min syster och bror
Vi möts längre bortåt vägen, mor
Jag har vandrat och vandrat
Jag har vandrat och vandrat i världen
och trampat upp stigar och spår
Min riktning försvann utmed vägen
Genom dagar och nätter och år
Jag har simmat och simmat i haven
Och aldrig så nådde jag land
Kanske såg jag en kust, en gång
Var det då jag fick lust till en sång?
Jag har klättrat och klättrat i bergen
Och aldrig har jag nått en topp
Jag fick omvärdera min längtan
Och omdisponera mitt lopp
Jag har sprungit och sprungit i skogen
Jag tror att jag springer där än
Och aldrig har jag hittat ut
Den skogen, den har inget slut
Jag har suttit och suttit i staden
Och aldrig har jag ställt mig upp
Jag satt på en saga, förunderligt stor
Som glittrar och glimrar och gror
Din sista dans
Du är gäst här i kväll
på ett sjabbigt hotell
Du är här för din sista dans
Och timmen är sen
Du står i entrén
och undrar: ”Var är jag nånstans?”
”Ingen bokning, min herre?
Vi måste dessvärre
bekräfta att rummen är slut
Men vi har ett väntrum,
fungerar som hämtrum,
för dem som ska dansa ut.”
”Kan man få sig ett järn?”
Du frågar portieren
”Nej, dessvärre, här blir ingen sprit.
Din sista dans
kräver måtta och sans.
Din danspartner vill ha dig vit”
Inget tjo och gamäng
i det väntande gäng
som sitter med kölapp i hand
Känner dig som en dummer
”När visas mitt nummer?”
En evighet rinner din sand
En röst ur en sfär:
”Gå till dörren där!
Vänta in knacket på den!
Dansskor på!
Stå vid dörren. Stå!
Vänta med tacket till sen.”
Från din barndoms äng
till din ålders säng;
Du letade ständigt din chans
Men det var som förbent
Och nu är det för sent
Chansen försvann- om den fanns
På dörren ett knack
Du suckar ett ”Ack!”
Så leds du på darrande fot
mot dansgolvet ner.
Du nickar och ler,
och där hörs en första not…
Du är gäst här i kväll
på ett sjabbigt hotell
Du är här för din sista dans.
Stjärnan föll
Den första stjärnan föll
en vårnatt, allting grönskade
Och livet fylldes på
till bredden av allt önskande
Den andra stjärnan föll
i sommarkvällens hetta
du kom till mig den natten
min önskning var den rätta
Den tredje stjärnan föll
i höstens brända natt
din doft som dröjde kvar,
i ekot av ditt skratt
Den fjärde stjärnan föll
i vinterns vita täcke
Den smälte fram en önskan:
Nu är det nog, det räcker!
Den femte stjärnan föll
en vårnatt, allting grönskade
Då knacka’ det på dörren;
Allt stannade vid önskande.